skitungar
hejsan.
idag ska vi snacka syskon. av alla storlekar.
jag har en av varje, alltså en bror och en syster. en äldre och en yngre.
jag är alltså mellanbarn. nej, det är inte kul.
när jag var mindre så var det jag och min storebror, jag var minst på alla sätt. och jag tror jag gillade det ganska bra, det var lilla matilda och hon hade en storebror.
sedan fick jag en dröm: "tänk vad roligt det skulle vara med en lillasyster!"
mina föräldrar verkade tänka i samma banor som mig och vips två dagar innan min brors åttonde födelsedag och tre veckor innan min sjätte, föddes min lillasyster.
jag var supernöjd av två anledningar. den första var att det hade blivit en tjej. jag och min bror hade nämligen slagit vad, och jag vann vadet.
den andra var att jag inte var minst längre, jag var både lillasyster och storasyster. det tyckte jag var jättecoolt, och jag gillade rollen som storasyster väldigt mycket. jag fick ju ta hand om en bebis som jag hade fått göra med mina dockor, fast den här var ju verklig! :)
men åren gick...och den där lilla söta bebisen blev en väldigt jobbig liten bortskämd skitunge. men är det inte så? att sladdisarna blir som mest bortskämda?
jag vill bara säga till alla som har ett äldre syskon och som gärna vill ha ett yngre syskon: ni kommer ångra er!
jag säger inte att jag inte tycker om min syster, jag älskar henne. men jag själv hatar att vara mellanbarn. jag verkligen hatar det. du är osynlig i alla lägen, det är alltid snack om hur stor min bror är, och snack om hur liten min lillasyster är. men hallå! vi är faktiskt tre syskon i familjen ulming!
till er som tillhör min familj och som läser det här, förlåt. men det här är vad jag känner och tycker.
jag tycker att jag blir bortglömd, och jag tycker att ni skämmer bort oscar och kajsa mer än vad ni skämmer bort mig. antagligen för att han är den enda sonen och hon är yngst. jag, ja jag är dotter men jag är varken äldst eller yngst, eller enda könet.
jag blir bara en i mängden.
deprimerande inlägg? jo, jag vet att det är det. men jag skriver här om mina tankar och mina tankar är just nu i de här banorna.
vet inte hur jag ska avsluta allt så..
hejdå.
idag ska vi snacka syskon. av alla storlekar.
jag har en av varje, alltså en bror och en syster. en äldre och en yngre.
jag är alltså mellanbarn. nej, det är inte kul.
när jag var mindre så var det jag och min storebror, jag var minst på alla sätt. och jag tror jag gillade det ganska bra, det var lilla matilda och hon hade en storebror.
sedan fick jag en dröm: "tänk vad roligt det skulle vara med en lillasyster!"
mina föräldrar verkade tänka i samma banor som mig och vips två dagar innan min brors åttonde födelsedag och tre veckor innan min sjätte, föddes min lillasyster.
jag var supernöjd av två anledningar. den första var att det hade blivit en tjej. jag och min bror hade nämligen slagit vad, och jag vann vadet.
den andra var att jag inte var minst längre, jag var både lillasyster och storasyster. det tyckte jag var jättecoolt, och jag gillade rollen som storasyster väldigt mycket. jag fick ju ta hand om en bebis som jag hade fått göra med mina dockor, fast den här var ju verklig! :)
men åren gick...och den där lilla söta bebisen blev en väldigt jobbig liten bortskämd skitunge. men är det inte så? att sladdisarna blir som mest bortskämda?
jag vill bara säga till alla som har ett äldre syskon och som gärna vill ha ett yngre syskon: ni kommer ångra er!
jag säger inte att jag inte tycker om min syster, jag älskar henne. men jag själv hatar att vara mellanbarn. jag verkligen hatar det. du är osynlig i alla lägen, det är alltid snack om hur stor min bror är, och snack om hur liten min lillasyster är. men hallå! vi är faktiskt tre syskon i familjen ulming!
till er som tillhör min familj och som läser det här, förlåt. men det här är vad jag känner och tycker.
jag tycker att jag blir bortglömd, och jag tycker att ni skämmer bort oscar och kajsa mer än vad ni skämmer bort mig. antagligen för att han är den enda sonen och hon är yngst. jag, ja jag är dotter men jag är varken äldst eller yngst, eller enda könet.
jag blir bara en i mängden.
deprimerande inlägg? jo, jag vet att det är det. men jag skriver här om mina tankar och mina tankar är just nu i de här banorna.
vet inte hur jag ska avsluta allt så..
hejdå.
Kommentarer
Trackback
