that's life.
Men jag antar att vad du än gör så kommer tiden fortfarande gå."
- Matilda Ulming
vill inte.
För fyra år sedan åkte pappa och jag till Huddinge sjukhus, för att göra en muskelbiopsi. Jag fick bedövning och sen började de skära i mitt ben. Jag hade ingen känsel, så jag fattade inte att de hade börjat skära när de väl gjorde det, det hemska kom sen.
De grävde sig in i muskeln och slet ut en bit. Jag lovar, det var den äckligaste känsla jag någonsin varit med om. Det gjorde inte ont, men det var sjukt obehagligt, jag vet inte alls hur jag ska beskriva det, men det kändes verkligen inte alls bra. Och det var inte bara en gång jag blev utsatt för den känslan, utan hon var tvungen att dra ut flera bitar från muskeln.
"Jag ser på dig att du verkligen lider...och att varje gång jag vänder mig bort med en muskelbit så slappnar hela du av, men sen när jag kommer tillbaka så...ja, jag ser verkligen smärtan i dina ögon...men det är ju bättre att vi tar för mycket än för lite, så att du slipper göra det här igen."
Det var läkarens ord, medan hon höll på med biopsin. Och jag ville inte riktigt hålla med henne då, jag ville att hon skulle sluta dra ut mina muskler, men samtidigt ville jag aldrig vara med om den saken igen.
Det var läkarens ord, medan hon höll på med biopsin. Och jag ville inte riktigt hålla med henne då, jag ville att hon skulle sluta dra ut mina muskler, men samtidigt ville jag aldrig vara med om den saken igen.
Förra året började min läkare snacka om att de kanske skulle behöva utföra en ny biopsi, eftersom den de tog 2007 inte var från rätt ställe (idioter...). Han måste ha sätt paniken i mina ögon och förklarade genast att det bara var ett kanske.
Idag, 6 september 2011, ringde läkaren min pappa och berättade att jag skulle åka upp till Uppsala och göra en ny muskelbiopsi.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag känner mig jättelöjlig, men det är verkligen en sak jag aldrig vill göra om. Han sa att jag skulle få någon special-bedövning och morfin, men varför skulle det hjälpa? Jag menar, det är ju inte så att han kan bedöva musklerna, det är ju i de det gör ont när de sliter.
jag vill inte.
Idag, 6 september 2011, ringde läkaren min pappa och berättade att jag skulle åka upp till Uppsala och göra en ny muskelbiopsi.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag känner mig jättelöjlig, men det är verkligen en sak jag aldrig vill göra om. Han sa att jag skulle få någon special-bedövning och morfin, men varför skulle det hjälpa? Jag menar, det är ju inte så att han kan bedöva musklerna, det är ju i de det gör ont när de sliter.
jag vill inte.
det där.
Det där med känslor, det har jag aldrig förstått mig på. Vad är de bra för?
Visst jag vet att smärta ska hjälpa oss att förstå att det händer något farligt med våran kropp. Men när man skär sig på ett papper så kan det ju göra ondare än om man skär sig med en kniv, eller typ skrapar upp hela knäet. Hur är det logiskt? Jag menar det är ju större risk att du förblöder när du skrapar upp knäet än när du skär dig på ett papper.
Känslor kan ta och hoppa från en klippa, och de kan ta med sig alla fjärilarna som tar plats i magen också.
Punkt, slut.
Matilda Ulming.
random
kattallergi eller förkylning, vet faktiskt inte vilket som skulle vara värst.
hoppas det inte är något av det, orkar inte med det. vill bara sova, i ett par hundra år.
sova bort allt jobbigt, allt stressigt. sova bort den jobbiga delen, få vakna när allt är lugnt och redan klart.
samtidigt inser jag att jag inte kan sova bort allt, för vem vet vad jag missar då? alla andra vet, utom jag.
jag vill veta. jag vill veta hur mitt liv kommer att se ut, vad jag kommer arbeta som, om jag kommer hitta någon och hur länge jag får leva.
det känns tryggt att få veta, men det kommer jag inte få. jag kommer få leva i ovissheten tills dagen jag inte finns längre, kanske vet jag inte ens då att jag kommer försvinna från den här platsen.
jag vill leva mitt liv utplanerat. jag är inte besatt, jag vill bara vara beredd.
samhäll b
Jag förstår inte hur man lovar att starta en kurs, men sedan säger att det är för få som har valt den kursen för att den ska kunna gå igång, när det inte ens är det. Om man säger att det behövs femton elever för att få ihop en kurs, och det är sexton som väljer den, då är det väl ändå inte för få som har valt den, eller? Jag läser matte C, jag vet att det är en person över gränsen, alltså så borde den gå igång.
Men nej, nu har man bestämt sig för att den kursen inte ska gå igång i alla fall, varför? Jo, för att snubben som bestämmer tydligen gillar Gripen, och har sett att om Samhäll B inte går igång så kommer massa elever få kurser på Gripen som andrahandsval, och då blir det tillräckligt många elever i de kurserna så att de kan gå igång.
Vad är det för demokrati? Inte svensk i alla fall...
Jag vill kunna läsa den kurs jag vill, jag vill kunna ha en möjlighet att utbilda mig till det jag vill och det är eran skyldighet att ge mig det jag behöver för att jag ska kunna göra det.
Ni förstör min framtid, och det gillar inte jag, det är inte okej för mig. Det kommer ändå skada er i slutändan så varför inte bara fixa till det nu för?
Låt Samhäll B med Johan Holm få gå igång, annars kommer minst 16 elever mista sin framtid.
MVH
Matilda Ulming
media.
Hej, jag heter Matilda Ulming och jag går på Samhällsprogrammet med inriktning på Mediekommunikation.
När man går Media så får man lära sig en sak, analysera sönder grejer.
Vi läser:
- Psykologi, där vi analyserar människan.
- Mediekommunikation, där vi lär analyserar hur människor påverkas av media.
- Rörlig Bild och Filmkunskap, där vi lär oss analysera film.
- Fotografisk Bild, där vi lär oss analysera bilder.
- Grafisk kommunikation, där vi lär oss analysera texter och dess läsbarhet.
Personligen tycker jag att programmet bör döpas om till:
Samhällsprogrammet med inriktning på analysering.
Men det är ju bara min åsikt.
Nu ska jag ta och analysera människor, hej så länge!
dream on baby
Jag kommer ut genom två stora dörrar till en byggnad. På nedersta trappsteget, hundra trappsteg bort, står ni.
Ni två, du i svart smoking och hon i vit klänning. Ni ska gifta er. Jag går ner för trappan, ett steg i taget. När jag precis ska passera er får du syn på mig. Jag skyndar mig förbi och på nedersta trappsteget slänger jag en blick över axeln, du har stannat och vänt dig om mot mitt håll. Du kollar med en sorgsen blick på henne, släpper hennes hand och tar ett steg ifrån henne, ett steg närmare mig. Hon ger mig en blick som får mig att vilja dö.
Jag vaknar och sakta inser jag att det bara var en dröm, men skuldkänslorna ligger kvar.
Jag vaknar och sakta inser jag att det bara var en dröm, men skuldkänslorna ligger kvar.
Söta små saker
Idag är det cirka två år sedan jag bestämde mig för att ha godisförbud.
Jag vill bara säga att efter två år, nästan helt utan godis, är inte godis gott längre. Det smakar bara socker, och att äta en marabou-chokladruta är som om en vanlig godisätare skulle äta o'boy blandat med socker och smör, det är inte gott...
Jag vet att det är vääääldigt många människor som inte tycker alls som jag gör och jag vet varför ni även tycker så. Jag har själv varit i den sitsen, jag vet hur gott man tycker att godis är, jag minns det. Men när jag nu äter en godisbit smakar det verkligen inget annat än socker och fett.
Godis är precis som nikotin, bara att det inte finns någon åldersgräns på det. Du blir beroende av det, du får en energikick och det är farligt för hälsan.
Många människor tänker inte på det, men det är verkligen så.
Jag upptäckte detta efter 2 månaders godisförbud. Jag tyckte att folk dagligen ställde frågan: "Kan vi inte köpa godis" eller sa: "Åh vad sugen jag är på godis".
Jag upplever fortfarande att folk ständigt är sugna på något sött, jag anklagar dem inte, jag vet hur det är, tro mig jag blir också sötsugen, men jag har lärt mig att lägga band på mg själv när det gäller sötsaker.
Jag tycker inte att alla borde ha godisförbud (för då skulle godisfabrikerna vara tvugna att lägga ner och då blir en massa folk arbetslösa, osv...), men jag vill bara att folk ska få se vad godis är för mig, i min synvinkel.
Så fortsätt gärna att äta godis, men tyck inte att jag är konstig för att jag inte gör det.
Matilda Ulming
isbjörnar
hej.
global uppvärmning? jo, tjena.
för två år sen var det snack om att all is på nordpolen skulle smälta så att skåne skulle bli översvämmas av allt vatten.
den nya teorin är att havet mellan nordpolen och sverige kommer frysa och isbjörnarna kommer vandra hit.
så nu är frågan:
kommer linnea asp få se fiskar eller isbjörnar utanför sitt fönster?
hm..
hejdå.
ego?
hej.
grejen är den att det är min lillasyster som brukar klampa in genom dörren och skrika: "mamma!" direkt när hon kommer hem.
hejdå.
jag tänker börja dagens blogginlägg med en fråga.
verkar jag egoistisk?
jag vet inte själv om jag är det, även om jag tycker att den frågan gör mig ganska ego, men min familj verkar ha fått den uppfattningen.
jag satt nämligen på bussen idag på väg hem när jag får ett sms av min far där det står:
"mamma sover, det är låst."
grejen är den att det är min lillasyster som brukar klampa in genom dörren och skrika: "mamma!" direkt när hon kommer hem.
och det är min bror som brukar glömma nyckeln.
jag funderar lite på om de har förväxlat mig med dom?
sedan så var det ju så att mamma mådde piss och låg och sov, pappa va iväg med lillasyrran till stan och min bror har (från och med igår) flyttat tillfälligt till Norge.
när jag då frågar mamma "har chico fått någon mat?" och hon svarar "nej", är det då så konstigt att jag ger honom mat och går en promenad med honom då?
är inte det ganska humant?
aja, *arg tjej* här borta..
men nu ska jag plugga spanska och sedan, om jag hinner, kolla lite på svenskan också..
hejdå.
.
every time the bus stops at that bus stop,
i've been wishing that you're the one too get on the bus.
you never did.
until today.
memory.
jag sitter där med datorn framför mig.
i dokumentet står det:
MATILDA ULMING HISTORIATENTA
ME09 2010-11-18
jag hör hur tangenterna runt omkring mig smattrar, jag hör och ser hur lärarna cirkulerar runt mig, som hajar som ska attackera sitt byte vilken sekund som helst. jag bara sitter där och vet inte var jag ska ta vägen. samtidigt vet jag att springa därifrån inte är ett alternativ. det går bara inte.
"vart ska jag ta vägen? vad ska jag säga? vad ska jag göra?"
det är det enda som cirkulerar i mitt huvud, hur jag vänder och vrider på det, så får jag inte fram vad jag ska skriva i dokumentet.
allt jag hade pluggat in. allt jag hade läst om de senaste två dagarna var som bortblåst. det var helt tomt i mitt huvud.
jag läser igenom alla frågorna för tredje gången. hallå? hjärnan? kan du inte försöka hjälpa till lite?
efter ett par minuter till, och efter att jag har läst igenom pappret några gånger till så börjar mitt huvud fyllas av några ord som känns bekanta "rom, grekland, medeltiden..." jag skriver ner dom i dokumentet.
en och en halvtimme senare går jag därifrån. jag har skrivit ner allt jag kommit på under den tiden. det är inte mycket. men jag satt i alla fall tills lektionen var slut.
jag är inte nöjd. jag mår piss över det här. jag vill inte veta mitt betyg. jag vill bara gå vidare.
i dokumentet står det:
MATILDA ULMING HISTORIATENTA
ME09 2010-11-18
jag hör hur tangenterna runt omkring mig smattrar, jag hör och ser hur lärarna cirkulerar runt mig, som hajar som ska attackera sitt byte vilken sekund som helst. jag bara sitter där och vet inte var jag ska ta vägen. samtidigt vet jag att springa därifrån inte är ett alternativ. det går bara inte.
"vart ska jag ta vägen? vad ska jag säga? vad ska jag göra?"
det är det enda som cirkulerar i mitt huvud, hur jag vänder och vrider på det, så får jag inte fram vad jag ska skriva i dokumentet.
allt jag hade pluggat in. allt jag hade läst om de senaste två dagarna var som bortblåst. det var helt tomt i mitt huvud.
jag läser igenom alla frågorna för tredje gången. hallå? hjärnan? kan du inte försöka hjälpa till lite?
efter ett par minuter till, och efter att jag har läst igenom pappret några gånger till så börjar mitt huvud fyllas av några ord som känns bekanta "rom, grekland, medeltiden..." jag skriver ner dom i dokumentet.
en och en halvtimme senare går jag därifrån. jag har skrivit ner allt jag kommit på under den tiden. det är inte mycket. men jag satt i alla fall tills lektionen var slut.
jag är inte nöjd. jag mår piss över det här. jag vill inte veta mitt betyg. jag vill bara gå vidare.
IPRED
Hej.
Han har sååå rätt i det han säger! jag älskar det med Magnus Betnér, han säger det han tycker och står för sitt ord. Han vågar säga sådant som andra ståuppare inte skulle våga säga, och han säger det inte som ett skämt, utan han är verkligen gravallvarlig, och ändå så sitter man och skrattar så man får kramp i magen!
Jag vill säga mina åsikter om nedladdning.
Till att börja med tänker jag bara säga att jag laddar ner, både film och musik.
Jag tycker själv att det inte är bra att ladda ner, med tanke på att det är precis samma sak som att gå in i vilken affär som helst där de säljer filmer och ta en DVD och sedan gå ut ur affären, utan att betala för den.
Jag vet att det är precis lika olagligt, men det känns ju inte så. du har inget butiksbiträde eller övervakningskamera som stirrar dig i nacken. Det enda du gör är att klicka på en länk, och sen dröjer det en stund och sen "vips" så har du filmen där. enkelt, billigt, och du har inte behövt åka till stan för att få tag på filmen, heller.
Anna visade mig den här filmen i somras, och jag upptäckte andra anledningar till att inte ladda ner:
Han har sååå rätt i det han säger! jag älskar det med Magnus Betnér, han säger det han tycker och står för sitt ord. Han vågar säga sådant som andra ståuppare inte skulle våga säga, och han säger det inte som ett skämt, utan han är verkligen gravallvarlig, och ändå så sitter man och skrattar så man får kramp i magen!
Iallafall, så stämmer det ju det han säger, varför ska inte artisterna ha sina pengar? varför ska dom inte få betalt för att skriva sina låtar? och regissörerna, varför ska dom inte få tillbaka de miljontals med kronor som de har lagt ut för att få fram den här filmen?
Tänker man på det sättet så är 150 spänn för en dvd väldigt lite pengar helt plötsligt...och 9 kronor för en låt är inte heller speciellt mycket.
Jag har gått kursen Rörlig Bild A, jag vet hur lång tid det tar att filma och redigera en film. Och den längsta filmen vi gjorde var 10 minuter lång, max. Det tog seriöst mer än 10 timmar att framställa den filmen. Tänk då på hur lång tid det tar att göra en film som är 1,5 timmar! Och det är inte speciellt många filmer nu för tiden som är så långa, de flesta är ju uppåt 2 timmar...
Men jag vet fortfarande inte om jag har lust att slänga ut 150 spänn på en film jag inte har sätt, och sedan upptäcka att den inte alls var bra, då blir man ju ganska besviken.
Så jag tänker såhär:
Ladda ner för att kolla på filmen första gången, sedan bedömma om den är värd att köpa eller inte.
Det blir ju nästan som att gå på bio, fast man lägger inte ut de där 90 kronorna...
Aja, det va min åsikt. argumentera gärna emot :)
Hejdå.
.
känslor är jobbiga.
varför har vi dom?
dom är ju ändå bara i vägen för allt.
att få en knytnäve i magen varje gång
jag ser ditt namn är inte så kul.
hur blir man av med känslor?
går det att operera bort dom?
gör det på mig, snälla.
depp.
?
jag bara väntade på att mitt hjärta skulle hoppa ur bröstet.
det gjorde det inte.
och jag blev inte lättad.
jag förstår inte varför...
skitungar
hejsan.
idag ska vi snacka syskon. av alla storlekar.
jag har en av varje, alltså en bror och en syster. en äldre och en yngre.
jag är alltså mellanbarn. nej, det är inte kul.
när jag var mindre så var det jag och min storebror, jag var minst på alla sätt. och jag tror jag gillade det ganska bra, det var lilla matilda och hon hade en storebror.
sedan fick jag en dröm: "tänk vad roligt det skulle vara med en lillasyster!"
mina föräldrar verkade tänka i samma banor som mig och vips två dagar innan min brors åttonde födelsedag och tre veckor innan min sjätte, föddes min lillasyster.
jag var supernöjd av två anledningar. den första var att det hade blivit en tjej. jag och min bror hade nämligen slagit vad, och jag vann vadet.
den andra var att jag inte var minst längre, jag var både lillasyster och storasyster. det tyckte jag var jättecoolt, och jag gillade rollen som storasyster väldigt mycket. jag fick ju ta hand om en bebis som jag hade fått göra med mina dockor, fast den här var ju verklig! :)
men åren gick...och den där lilla söta bebisen blev en väldigt jobbig liten bortskämd skitunge. men är det inte så? att sladdisarna blir som mest bortskämda?
jag vill bara säga till alla som har ett äldre syskon och som gärna vill ha ett yngre syskon: ni kommer ångra er!
jag säger inte att jag inte tycker om min syster, jag älskar henne. men jag själv hatar att vara mellanbarn. jag verkligen hatar det. du är osynlig i alla lägen, det är alltid snack om hur stor min bror är, och snack om hur liten min lillasyster är. men hallå! vi är faktiskt tre syskon i familjen ulming!
till er som tillhör min familj och som läser det här, förlåt. men det här är vad jag känner och tycker.
jag tycker att jag blir bortglömd, och jag tycker att ni skämmer bort oscar och kajsa mer än vad ni skämmer bort mig. antagligen för att han är den enda sonen och hon är yngst. jag, ja jag är dotter men jag är varken äldst eller yngst, eller enda könet.
jag blir bara en i mängden.
deprimerande inlägg? jo, jag vet att det är det. men jag skriver här om mina tankar och mina tankar är just nu i de här banorna.
vet inte hur jag ska avsluta allt så..
hejdå.
idag ska vi snacka syskon. av alla storlekar.
jag har en av varje, alltså en bror och en syster. en äldre och en yngre.
jag är alltså mellanbarn. nej, det är inte kul.
när jag var mindre så var det jag och min storebror, jag var minst på alla sätt. och jag tror jag gillade det ganska bra, det var lilla matilda och hon hade en storebror.
sedan fick jag en dröm: "tänk vad roligt det skulle vara med en lillasyster!"
mina föräldrar verkade tänka i samma banor som mig och vips två dagar innan min brors åttonde födelsedag och tre veckor innan min sjätte, föddes min lillasyster.
jag var supernöjd av två anledningar. den första var att det hade blivit en tjej. jag och min bror hade nämligen slagit vad, och jag vann vadet.
den andra var att jag inte var minst längre, jag var både lillasyster och storasyster. det tyckte jag var jättecoolt, och jag gillade rollen som storasyster väldigt mycket. jag fick ju ta hand om en bebis som jag hade fått göra med mina dockor, fast den här var ju verklig! :)
men åren gick...och den där lilla söta bebisen blev en väldigt jobbig liten bortskämd skitunge. men är det inte så? att sladdisarna blir som mest bortskämda?
jag vill bara säga till alla som har ett äldre syskon och som gärna vill ha ett yngre syskon: ni kommer ångra er!
jag säger inte att jag inte tycker om min syster, jag älskar henne. men jag själv hatar att vara mellanbarn. jag verkligen hatar det. du är osynlig i alla lägen, det är alltid snack om hur stor min bror är, och snack om hur liten min lillasyster är. men hallå! vi är faktiskt tre syskon i familjen ulming!
till er som tillhör min familj och som läser det här, förlåt. men det här är vad jag känner och tycker.
jag tycker att jag blir bortglömd, och jag tycker att ni skämmer bort oscar och kajsa mer än vad ni skämmer bort mig. antagligen för att han är den enda sonen och hon är yngst. jag, ja jag är dotter men jag är varken äldst eller yngst, eller enda könet.
jag blir bara en i mängden.
deprimerande inlägg? jo, jag vet att det är det. men jag skriver här om mina tankar och mina tankar är just nu i de här banorna.
vet inte hur jag ska avsluta allt så..
hejdå.
