vill inte.
För fyra år sedan åkte pappa och jag till Huddinge sjukhus, för att göra en muskelbiopsi. Jag fick bedövning och sen började de skära i mitt ben. Jag hade ingen känsel, så jag fattade inte att de hade börjat skära när de väl gjorde det, det hemska kom sen.
De grävde sig in i muskeln och slet ut en bit. Jag lovar, det var den äckligaste känsla jag någonsin varit med om. Det gjorde inte ont, men det var sjukt obehagligt, jag vet inte alls hur jag ska beskriva det, men det kändes verkligen inte alls bra. Och det var inte bara en gång jag blev utsatt för den känslan, utan hon var tvungen att dra ut flera bitar från muskeln.
"Jag ser på dig att du verkligen lider...och att varje gång jag vänder mig bort med en muskelbit så slappnar hela du av, men sen när jag kommer tillbaka så...ja, jag ser verkligen smärtan i dina ögon...men det är ju bättre att vi tar för mycket än för lite, så att du slipper göra det här igen."
Det var läkarens ord, medan hon höll på med biopsin. Och jag ville inte riktigt hålla med henne då, jag ville att hon skulle sluta dra ut mina muskler, men samtidigt ville jag aldrig vara med om den saken igen.
Det var läkarens ord, medan hon höll på med biopsin. Och jag ville inte riktigt hålla med henne då, jag ville att hon skulle sluta dra ut mina muskler, men samtidigt ville jag aldrig vara med om den saken igen.
Förra året började min läkare snacka om att de kanske skulle behöva utföra en ny biopsi, eftersom den de tog 2007 inte var från rätt ställe (idioter...). Han måste ha sätt paniken i mina ögon och förklarade genast att det bara var ett kanske.
Idag, 6 september 2011, ringde läkaren min pappa och berättade att jag skulle åka upp till Uppsala och göra en ny muskelbiopsi.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag känner mig jättelöjlig, men det är verkligen en sak jag aldrig vill göra om. Han sa att jag skulle få någon special-bedövning och morfin, men varför skulle det hjälpa? Jag menar, det är ju inte så att han kan bedöva musklerna, det är ju i de det gör ont när de sliter.
jag vill inte.
Idag, 6 september 2011, ringde läkaren min pappa och berättade att jag skulle åka upp till Uppsala och göra en ny muskelbiopsi.
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag känner mig jättelöjlig, men det är verkligen en sak jag aldrig vill göra om. Han sa att jag skulle få någon special-bedövning och morfin, men varför skulle det hjälpa? Jag menar, det är ju inte så att han kan bedöva musklerna, det är ju i de det gör ont när de sliter.
jag vill inte.
Kommentarer
Anna Busig rodas
det känns inte bra att du ska utsättas för det där igen och jag förstår verkligen att du inte utsättas för det igen tildus men jag håller tummarna för att det ska bli bättre med en stakare bedövning så att du åtminstone inte behöver känna det!!
Angelika Karlsson
Känner verkligen med dig, låter väldigt obehagligt.
Du kommer klara det! <3
Trackback
